Hundspann – Stenåldershunden

januari 5, 2021

LITE SLITEN KLYSCHA KANSKE, det här om hunden som människans bästa vän. Och det är långt ifrån alla kattmänniskor som håller med. Men hon är människans äldsta vän och det första djuret vi domesticerade, det har forskning slagit fast sedan länge och förra året kom nya rön om att just hundspann hängt med riktigt, riktigt länge.

Arkeologer har i Sibirien funnit spår av hundar som avlats för att dra last och klövja väskor, historiska artefakter i form av benrester som är 9 000 år gamla. I Sibirien var människor fortfarande kvar i jägarstenåldern på den tiden, utan en tanke på att ploga en åker och drälla runt på samma plats året runt. Hunden har gått framför de polarnära naturfolken sedan dess.

I Sibirien, Alaska, norra Kanada och Grönland har hunden varit central i att få det dagliga livet att fungera. En förutsättning för människan att överleva i den ogästvänliga arktiska miljön. Men så kom 1800-talets guldrush i Kanada och Alaska. En tuff tid i den kända världens absoluta utkant med fruktansvärt bistert väder, långa mörka färder i ödemarken och last som var lika viktig som den var tung. Den epoken tog draghundarna från en undangömd tillvaro bland polara naturfolk och födde istället hjältehistorier på löpsedlar världen runt.

Efter uppmärksammade bedrifter i Yukon och statligt finansierade polarexpeditioner var hundspannen plötsligt i var mans mun. Jack London slog igenom med Skriet från vildmarken, Roald Amundsen vann kapplöpningen till Sydpolen, Hunden Balto fick en staty i Central Park. Hundspannet stod modell för de sista teknologibefriade mänskliga bedrifterna, där människa och djur tillsammans genomförde det omöjliga. Och det första djuret vi människor domesticerade blev det sista att hjälpa oss framåt, till den dagen modern teknik tog över för gott och förpassade hunden till lekhagen.

Idag är de flesta som kör hundspann ikapp med tiden, även vi här i Sälen. Vi har el och inomhusvatten och mobiltelefon, elektroniska bokningssystem och äter godis på en torsdag. Våra hundar får dra vintergäster istället för postsäckar, och behöver sällan tillryggalägga mer än 30 kilometer på en dag. De får dessutom skjuts till och från jobbet, ganska många klapp-stunder med gästande barn och såklart tre mål mat varje dag, av förstklassigt kontrollerat foder. Ändå finns något primalt kvar i att köra hundspann. En känsla av att kastas tillbaka till något vi sällan låter oss uppleva längre. Vi människor har inte ändrats nämnvärt på 9 000 år, inte polarhundarna heller. Och kanske var den där svåra tiden för så länge sedan, på vissa sätt också enklare? Ståendes på medarna bakom ett hundspann finns inte plats för tankar om krånglande epostprogram, nästa smartphonemodell eller de uteblivna like-trycken på din senast publicerade bild.

Hundarnas största glädje är fortfarande att springa över den snötäckta marken, glatt dragandes på en släde tillsammans med sina vänner. Och den glädjen smittar av sig på oss som valt hundspann och polarhundar som liv. Visst är inte alltid polarhundar de enklaste att hantera. Årtusenden av slit i världens mest ogästvänliga miljöer har skapat en genbas som favoriserat tämligen viljestarka individer.

Såklart är det skillnad på Sälens turisthundar och en grönländsk urhund, men arvet finns i dem alla och gör sig då och då påmint. Som när någon blivit uttråkad och tuggat sig ur en bil. Eller jagat grannens katt sex meter upp i ett träd. Eller gjort sallad av såväl sele som draglina i ett obevakat ögonblick. Eller klassikern, han som nonchalant lyft på benet och lättat blåsan på gästen som backat sina nya goretexkängor inom skotthåll, kanske i jakten på den perfekta fotovinkeln av en helt annan hund.

Men den viljestyrkan i hunden behövs även idag, även för oss som kör hundspann i Sälen. Den viljestyrkan tar oss genom snöstormar, över åar och ut för hängdrivor, ut på isar och under landande helikoptrar vid Snögubben. Och den tar oss dag efter dag till samma lilla fjällservering, hela vintern och i alla väder. Hunden gör det utan att tröttna, utan att ge upp och alltid med glädje för uppgiften.

Den kombinationen av viljestyrka och arbetsglädje är vad som definierar slädhunden genom tiderna, det som skiljer den från dagens golden retrievers och bichon friséer. Och då gör det kanske inte så mycket att de fortfarande är lite vilda i hjärtat?

”Apropå historia, Jag får ofta frågan om slädhunden är närmare besläktad med vargen än en ’vanlig’ hund. Lite lojt brukar jag svara något i stil med att polarhunden är närmaste släktingen till hunden snarare än vargen, med det menar jag att den ge samma urmodern till alla hundraser skiljde sig från vargens arvslinje för så länge sedan, att alla hundar är släkt med alla hundar mer än till vargen. jag har bara inte orkat läsa någon vetenskap att backa upp påståendet.

Förrän nu, och här har det forskats i närtid. Senaste rönen visar att hunden och vargen skildes åt för bortåt 40 000 år sedan och att hunden kommer ur en numera utdöd urvarg som fanns på den nordamerikanska kontinenten som vid tiden hade landkontakt med Eurasien. Fyndet som ledde till de nya rönen gjordes även det just i Sibirien, benfragment som daterats till hela 33 000 år som ändå kunde leverera DNA till forskarna.

Tyvärr fanns inga spår av varken sele eller släde på fyndplatsen som kan indikera att det rörde sig om en slädhund. Men vis av egna erfarenheter kan den lika gärna tuggat selen i strimlor.”